Läromedel ger skolan en kunskapsstomme och är en förutsättning för lärarnas arbete med att leda undervisningen. Läroboken, som strukturerar kunskapen enligt läroplan och kursplan, är förstås grunden. Kanske kommer eleverna snart vilja ha digitala läroböcker men lärobokens funktion kommer att vara nödvändig. 

Det finns också olika e-läromedel. Vissa, med exempelvis illustrationer och filmer, är främst tänkta för att stödja lärarens genomgångar. Andra, exempelvis i språk och matematik, är till för elevernas eget arbete. Många e-läromedel innehåller komponenter som kan visas både i projektor, i interaktiv tavla, i läsplattor och i bärbara datorer. 

Syftet med läromedlet måste styra valet. Det är därför förstås den professionella läraren som ska välja det läromedel som passar bäst för varje undervisningsgrupp och som kan anpassas till varje elevs behov. Fler nya läromedel, både tryckta och digitala, kommer att utvecklas för att stärka elevernas lärande. 

Jag välkomnar därför kommunens satsning på bärbara datorer. Men en dator utan ett kvalitativt innehåll är inte ett läromedel. Det bara en hög av metall och plast, som någon sagt. Jag hoppas därför att Leif Nilsson kommer att se till att den plan för användning av datorer som kommunstyrelsen kräver av skolan, innehåller en läromedelsstrategi, både för tryckta läromedel och e-läromedel. 

I USA jobbade han bland annat som hamnarbetare, ritare på ett ingenjörkontor och filmskådespelare. Men hans håg stod till skrivandet, dock med föga framgång till att börja med. Refus på refus av svenska förlag – varpå han övergick till att skriva på engelska. Hans första roman, Our Daily Bread, som utspelar sig i Malmö storstrejksåret 1909, utkom 1934 och blev en kritikersuccé. Ytterligare tre följde de närmaste åtta åren. De första tre översattes till svenska, dock så uselt att han förbjöd vidare översättningar. De två första hade Brunnsviksrektorn Alf Ahlberg tagit sig an; i sin roman m/s Tiden – där Fredrik Ekelund lyft fram Gösta Larsson ur glömskan – ges rikliga exempel på språkliga galenskaper  och missuppfattningar. 
  
Gösta Larssons sista roman Ships in the River utkom 1946, och har nu efter tillstånd från författarens närmare nittioårige son getts ut med titeln Kajerna vid Hudson River. Även den gjorde succé, Warner Brothers köpte filmrättigheterna och förhandlingar fördes med Viveca Lindfors och Greta Garbo för de två stora kvinnorollerna. 

Gösta Larsson erbjöds jobb som manusförfattare med den för en svensk arbetargrabb svindlande summan av 1 000 dollar i veckan, i dåtidens penningvärde motsvarande en halv årslön för en svensk arbetare. Men Gösta Larsson tackade nej! Han ville ha sin frihet. Och sen sket sig alltihop. Gösta Larsson tycks ha varit lika envis som studiobossen Jack Warner var bufflig (omvittnat av många, bland annat Fritz Lang), så kontraktet revs. Och jag tror mig förstå vad som utlöste konflikten. 
  
Kajerna vid Hudson River är nämligen ingen lyckad roman, rent kompositionsmässigt. Den har en ramhandling som berättar om norrmannen Arne som arbetar i Sydafrika men som inbjuds att komma till sin moster Karen, som emigrerat till New York där hon lever med Jan, en böhmarer som jobbar i hamnen. När Arne väl anländer påminner hans närvaro henne om katastrofer som hon utlöst i det förgångna och hon är avvisande och otrevlig. Även Arne jobbar i hamnen ett tag innan han flyttar och försvinner ur berättelsen. Ungefär 85 procent av romanen har fokus på hamnarbetet och  Jans minst sagt besvärliga relation till den nerviga Karen. 
  
Den filmregissör är inte född som inte skulle skippa hela ramhandlingen och koncentrera allt till dramat mellan Jan och Karen och den brutala tillvaron i hamnen, med korruption, gangstervälde och mord. Jag gissar att det var ett krav Jack Warner ställde – att renodla berättelsen, stryka alla utvikningar, enligt traditionell Hollywooddramaturgi. En författares åsikter stod inte högt i Hollywood, det fick många erfara, som Hjalmar Bergman och Brecht. Ett litterärt verk var ett råmaterial för vidare bearbetning. Nobbade Larsson den modellen var det kört. 
  
Även i sin psykologiska gestaltning är Kajerna vid Hudson River lite svajig, med dess lite amatörmässiga hänsyftning på Karens “frigiditet” som förklaring till hennes nervklenhet. Annat är desto bättre. Gösta Larsson är en fullkomligt lysande miljöskildrare, hans skildring av hamnmiljöerna och livet på Hudsonfloden är ett livfullt bildmåleri av högsta litterära klass, och här finns samtidigt den kanske mest intensiva skildringen av  hårt kroppsarbetets jag någonsin läst. Tiden är sent 20-tal, arbetsförhållandena vidriga och den som öppnar näbben i protest har inget jobb mer. I värsta fall – som agitatorn Freddie – inget liv heller.  

Olsson skirver: "En bättre lösning på vargfrågan har jag önskat i många år. Frågan många ställer sig är om det går. Jag hävdar att det finns bättre lösningar. Jag kan hålla med ledarskribenten att visst har vi resignerat till viss del för att frågan milt sagt är infekterad och långdragen. 
  
Jag som politiker skulle vilja öppna denna fråga för en lösning över partigränserna eftersom alla partier säger att vi skall ha varg. Istället för att använda vargen för att vinna billiga poäng och vinna röster med i mina ögon vissa korkade kortsiktiga förslag. Jag tycker visserligen att man skall tillåta jakt, det är en del av acceptansen men långt ifrån en helhetslösning. Vi måste kunna diskutera vilken sorts jakt skall vi ha, och hur den ska bedrivas. Vi måste diskutera och finna lösningar på hur vi kan få en bättre spridning på  vargstammen. Det är ett problem att den koncentreras på få län. Vi måste återigen diskutera inplanteringen som blivit nästa infekterade fråga. 
Det finns en aktör som aldrig nämns i debatten och det är skogsbolagen. Jag anser att bolagen i allra högsta grad ska ha ett ansvar för att det skall finnas tillräckligt med bytesdjur. Tillåt att exempelvis älgstammen får öka där rovdjurstrycket är stort. Kraven på bolagen borde politiken ställa, men här är det ovanligt tyst. Anledningen till det är naturligtvis att maximal avkastning har högsta prioritet för bolagen och då väger frågan om vargen lätt. 
  
En annan fråga i sammanhanget som GG tar upp: Landsbygden avlövas när det gäller infrastruktur, service försvinner statlig såväl som privat. Matbutiken bommar igen, bensinmacken läggs ner för att den är inte tillräckligt lönsam. Många landsbygdsbor får åka långt för att få sjukhusvård, träffa en handläggare på försäkringskassan eller att få ett pass utfärdat av polisen etc. Landsbygdens medborgare känner sig övergivna, de känner otrygghet att utvecklingen går i fel riktning. Här finns absolut lösningar om viljan finns, frågan är bara:  finns den?  
  
Vi måste kunna diskutera frågan och hålla den på en samtalsnivå så att alla vågar delta med sina synpunkter. Jag vet att det finns många jägare med mycket sunda åsikter. Vi vet att det finns många som är berörda på ett eller annat sätt av varg som också vill se en lösning men vill ha en sansad debatt som resulterar i förslag som är godtagbara för flertalet. Vargen ska inte få ta smällen för en usel politik som inte tar ansvar för alla berörda delar i helheten. Om det skall bli en lösning så måste alla politikområden  som berörs av rovdjursfrågan i sin helhet tas med. Kanske begreppet riv upp - gör om - gör rätt är det som behövs". 

Så diktade Erik-Axel Karlfeldt en gång i tiden, och raderna passar plötsligt mycket bra för att beskriva den miljöpartistiske språkrörskandidaten Gustaf Fridolins senaste danssteg. 
  
Jag har alltid gillat vår tids Fridolin - ärlig, smart och verkligt intresserad av att vända färdriktningen för detta samhälle. Men i dagarna har han gjort ett utspel som jag tycker sänker hans anseende. I en stor artikel i en morgontidning går han ut och pläderar för Miljöpartiet som det stora mittenpartiet, som kan bryta upp blockpolitiken. Och inte bara det: han träder ut ur garderoben hand i hand med självaste Karl Staff, den gamle liberalen. 
  
Men var inte tanken med det gröna alternativet att ange en helt ny grund för samhället, där ensidig tillväxt och kapitalism - likaväl som centralstyrning - ifrågasattes? Men nu sätter sig Fridolin i den liberala mittenburen, överger systemkritiken, och ansluter sig till just en av de traditioner som fört samhällena till de miljö- och klimatkriser som de gröna en gång ville bekämpa. 

Så diktade Erik-Axel Karlfeldt en gång i tiden, och raderna passar plötsligt mycket bra för att beskriva den miljöpartistiske språkrörskandidaten Gustaf Fridolins senaste danssteg. 
  
Jag har alltid gillat vår tids Fridolin - ärlig, smart och verkligt intresserad av att vända färdriktningen för detta samhälle. Men i dagarna har han gjort ett utspel som jag tycker sänker hans anseende. I en stor artikel i en morgontidning går han ut och pläderar för Miljöpartiet som det stora mittenpartiet, som kan bryta upp blockpolitiken. Och inte bara det: han träder ut ur garderoben hand i hand med självaste Karl Staff, den gamle liberalen. 
  
Men var inte tanken med det gröna alternativet att ange en helt ny grund för samhället, där ensidig tillväxt och kapitalism - likaväl som centralstyrning - ifrågasattes? Men nu sätter sig Fridolin i den liberala mittenburen, överger systemkritiken, och ansluter sig till just en av de traditioner som fört samhällena till de miljö- och klimatkriser som de gröna en gång ville bekämpa. 

Plundringar och våldsverkan som ofta händer i sådana här sammanhang blev inte omfattande. 

Den förstörelse som rapporterats från staden Hammamet var riktat mot banker och mot bostäder tillhörande presidentens familj samt regeringspartiet RCD;s partilokal. ”Tunisien tillhör tunisierna” förklarade en av demonstranterna utanför Bank Biat. Med detta menade han att president Ben Ali sålt ut landet i första hand till Frankrike och Italien men också till Israel och USA. 
  
 Den 25 juli 1957 utropades den tunisiska republiken och Habib Bourguiba blev president efter ett befrielsekrig mot den franska kolonialmakten. Under de följande åren förvärrades emellertid relationerna mellan Tunisien och Frankrike och franskt flyg bombade den tunisiska byn Sakiet Sidi Youssef den åttonde februari 1958. Den väpnade konflikten kom att fortsätta ända fram till 1963 då Algeriet befriats och Frankrike återlämnat sin militärbas i Bizert i Tunisien efter blodiga konfrontationer med den tunisiska befolkningen. 
  
Trots sociala reformer kvarstod emellertid klasskillnaderna i Tunisien. När Habib Achour, ordförande i landsorganisationen UGGT arresterades utbröt upplopp och den 26 januari 1978, ”svarta torsdagen”, slogs en generalstrejk blodeligen ner. 
  
I december 1984 utbröt ”brödrevolten” när priset på bröd fördubblats. Presidenten backade men avsattes tre senare i en kupp ledd av den nu fortflugne Ben Ali. Det som vi nu ser är en fortsättning på den massrörelse som utlystes i juni 2009 efter valkuppen i Iran och i solidaritet med Fedayin i Iran. 
Liksom i Iran, Mellanöstern och resten av Nordafrika handlar det om solidaritet med det palestinska folket men det är också en rörelse inom islam som vänder sig mot fundamentalismen utövad av bl a mullorna i 
Teheran, Hisbolla i södra Libanon, talibanerna i Afghanistan och Hamas i Palestina. 
  
Protesterna mot  arbetslöshet och diktatur som ledde till regeringens fall och president Ben Alis flykt till Saudiarabien  den 14 januari  började fredagen den 17 december 2010 då Mohammed Bouaziz tände eld på sig själv efter att polisen hindrat honom att sälja grönsaker för sin försörjning på torget i Tala i västra Tunisien. Sedan ungdomens demonstrationer spritt sig till huvudstaden Tunis och fått stöd från arbetarklassens organisationer och den politiska oppositionen övergick kampen till en kamp för yttrandefrihet och demokrati i Tunisien. 
  
Det regerande partiet RCD har en miljon medlemmar, en stor mängd fotfolk för ett land på nio miljoner invånare. Säkerhetspolisen består av 100 000 personer det vill säga en på var hundrade invånare. 
 När jag under ett par månader i höstas vistades i Tunisien kunde jag emellertid bevittna hur motståndet mot diktaturen växte och utvidgades dag för dag i området söder om Hammamet till norr om staden Nabeul. 

Arbetarna körde fram truckar, grävskopor, lastbilar och stora tanks och kunde under flera timmar spärra av stadsdel efter stadsdel samtidigt som dom bytte ut vägskyltar för att dirigera om trafiken dit dom ville. 
Motståndet omfattar också medelklassen som "marscherar" i de röda vaktstyrkorna. Ungdomar patrullerar på gatorna i palestinaschalar. 
 Presidentens sommarresidens i Hammamet var under långa tider omringat av parkerade bilar och patrullerande grupper av arbetare. Bergens folk tog ner sina hjordar, sina åsnekärror och demonstrerade på gatorna med alla husdjur. De som inte var med på noterna övertalades av propagandagrupper. Jag blev också vittne till hur delar av poliskåren gick över till folkets sida. 

  Vi var heller inte ensamma  i Tunisien om att resa oss mot imperialism, fattigdom och nationellt förtryck. De arabiska TV-kanalerna visade vad som hände i hela Nordafrika och Mellanöstern. Feodalsamhället skakas nu i sina grundvalar av styrkan i arbetarklassens kamp i Tunisien. Hundarna skäller och de rika ropar på vakter och polis men demonstrationerna fortsätter i koncentrerad styrka.