I USA jobbade han bland annat som hamnarbetare, ritare på ett ingenjörkontor och filmskådespelare. Men hans håg stod till skrivandet, dock med föga framgång till att börja med. Refus på refus av svenska förlag – varpå han övergick till att skriva på engelska. Hans första roman, Our Daily Bread, som utspelar sig i Malmö storstrejksåret 1909, utkom 1934 och blev en kritikersuccé. Ytterligare tre följde de närmaste åtta åren. De första tre översattes till svenska, dock så uselt att han förbjöd vidare översättningar. De två första hade Brunnsviksrektorn Alf Ahlberg tagit sig an; i sin roman m/s Tiden – där Fredrik Ekelund lyft fram Gösta Larsson ur glömskan – ges rikliga exempel på språkliga galenskaper  och missuppfattningar. 
  
Gösta Larssons sista roman Ships in the River utkom 1946, och har nu efter tillstånd från författarens närmare nittioårige son getts ut med titeln Kajerna vid Hudson River. Även den gjorde succé, Warner Brothers köpte filmrättigheterna och förhandlingar fördes med Viveca Lindfors och Greta Garbo för de två stora kvinnorollerna. 

Gösta Larsson erbjöds jobb som manusförfattare med den för en svensk arbetargrabb svindlande summan av 1 000 dollar i veckan, i dåtidens penningvärde motsvarande en halv årslön för en svensk arbetare. Men Gösta Larsson tackade nej! Han ville ha sin frihet. Och sen sket sig alltihop. Gösta Larsson tycks ha varit lika envis som studiobossen Jack Warner var bufflig (omvittnat av många, bland annat Fritz Lang), så kontraktet revs. Och jag tror mig förstå vad som utlöste konflikten. 
  
Kajerna vid Hudson River är nämligen ingen lyckad roman, rent kompositionsmässigt. Den har en ramhandling som berättar om norrmannen Arne som arbetar i Sydafrika men som inbjuds att komma till sin moster Karen, som emigrerat till New York där hon lever med Jan, en böhmarer som jobbar i hamnen. När Arne väl anländer påminner hans närvaro henne om katastrofer som hon utlöst i det förgångna och hon är avvisande och otrevlig. Även Arne jobbar i hamnen ett tag innan han flyttar och försvinner ur berättelsen. Ungefär 85 procent av romanen har fokus på hamnarbetet och  Jans minst sagt besvärliga relation till den nerviga Karen. 
  
Den filmregissör är inte född som inte skulle skippa hela ramhandlingen och koncentrera allt till dramat mellan Jan och Karen och den brutala tillvaron i hamnen, med korruption, gangstervälde och mord. Jag gissar att det var ett krav Jack Warner ställde – att renodla berättelsen, stryka alla utvikningar, enligt traditionell Hollywooddramaturgi. En författares åsikter stod inte högt i Hollywood, det fick många erfara, som Hjalmar Bergman och Brecht. Ett litterärt verk var ett råmaterial för vidare bearbetning. Nobbade Larsson den modellen var det kört. 
  
Även i sin psykologiska gestaltning är Kajerna vid Hudson River lite svajig, med dess lite amatörmässiga hänsyftning på Karens “frigiditet” som förklaring till hennes nervklenhet. Annat är desto bättre. Gösta Larsson är en fullkomligt lysande miljöskildrare, hans skildring av hamnmiljöerna och livet på Hudsonfloden är ett livfullt bildmåleri av högsta litterära klass, och här finns samtidigt den kanske mest intensiva skildringen av  hårt kroppsarbetets jag någonsin läst. Tiden är sent 20-tal, arbetsförhållandena vidriga och den som öppnar näbben i protest har inget jobb mer. I värsta fall – som agitatorn Freddie – inget liv heller.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Läromedel ger skolan en kunskapsstomme och är en förutsättning för lärarnas arbete med att leda undervisningen. Läroboken, som strukturerar kunskapen enligt läroplan och kursplan, är förstås grunden. Kanske kommer eleverna snart vilja ha digitala lär...

Olsson skirver: "En bättre lösning på vargfrågan har jag önskat i många år. Frågan många ställer sig är om det går. Jag hävdar att det finns bättre lösningar. Jag kan hålla med ledarskribenten att visst har vi resignerat till viss del för att frågan ...

Så diktade Erik-Axel Karlfeldt en gång i tiden, och raderna passar plötsligt mycket bra för att beskriva den miljöpartistiske språkrörskandidaten Gustaf Fridolins senaste danssteg.   Jag har alltid gillat vår tids Fridolin - ärlig, smart och verkligt...

Så diktade Erik-Axel Karlfeldt en gång i tiden, och raderna passar plötsligt mycket bra för att beskriva den miljöpartistiske språkrörskandidaten Gustaf Fridolins senaste danssteg.   Jag har alltid gillat vår tids Fridolin - ärlig, smart och verkligt...

Plundringar och våldsverkan som ofta händer i sådana här sammanhang blev inte omfattande. Den förstörelse som rapporterats från staden Hammamet var riktat mot banker och mot bostäder tillhörande presidentens familj samt regeringspartiet RCD;s partilo...